När man är ett minne blott.

Det är underbart att märka att folk hajar till när de ser en. Man kan nästan se hur kartoteket bläddrar förbi ögonen för att placera mitt ansikte i minnesbanken. Än roligare är det att se blicken när ljuset går upp och insikten infinner sig. En skolkamrat, ett ragg, ett misstag... Men skräcken av att inse att jag just precis sett dem inse vem jag är, är nästan obetalbar. "Misstagens" reaktioner är roligast. Det är som att de vill försvinna med hjälp av en transporter a lá Star Trek och deras ansiktsuttryck skriker "Se mig inte!" Då brukar jag le mitt allra elakaste leende.

Det blir inte roligare än vad man gör det.