När man är ett minne blott.

Det är underbart att märka att folk hajar till när de ser en. Man kan nästan se hur kartoteket bläddrar förbi ögonen för att placera mitt ansikte i minnesbanken. Än roligare är det att se blicken när ljuset går upp och insikten infinner sig. En skolkamrat, ett ragg, ett misstag... Men skräcken av att inse att jag just precis sett dem inse vem jag är, är nästan obetalbar. "Misstagens" reaktioner är roligast. Det är som att de vill försvinna med hjälp av en transporter a lá Star Trek och deras ansiktsuttryck skriker "Se mig inte!" Då brukar jag le mitt allra elakaste leende.

Det blir inte roligare än vad man gör det.

Lingual.

Det är underhållande med språk. Jag har fördelen att kunna ett antal i större utsträckning än ja, nej, tack osv.

Det finns stationer längs med linjerna som har större ansamling av turister än andra och dessa är bland de roligaste platserna att jobba på. För det första är det ett bra sätt att hålla språket levande och perfekt att öva under lite press. För det andra är det roligt att se den uppsjö av reaktioner man får när man tilltalar en turist på dennes språk. Vi har turisten som bli glad för att fler kan språket, turisten som inte märker att tilltalet sker på dennes språk och turisten som blir arg för att denne inte får öva på sin engelska/svenska. Alla tre är underhållande på sitt eget sätt, men jag föredrar nog turist nummer 2. Den genererar mest skratt.